När jag var liten så hade min kompis en vit nymfparakit som hette snövit. Dem fick henne från sina kusiner och då var hon blind på ena ögat eftersom dem hade petat henne i ögat med en tandpetare (Dem var småbarn) och hennes burkompis hade plockat henne på huvudet så att hon var flintis och något hade hänt med hennes vingar så hon kunde inte flyga heller.

Hon hade det väldigt bra hos min kompis, hon hade en stor bur med speglar, sittpinnar, fågelbad och en snäll undulatkompis. Eftersom hon inte kunde flyga så fick hon vara ute ur buren nästan hela tiden, hon fick sitta med oss i soffan och titta på tv och hon gick runt på golvet och sjöng och verkade glad. Hon var väldigt tam och brukade sitta på våra axlar när vi gick runt i huset. Hon brukade också få följa med oss ut på somrarna och få gå runt lite i gräset och hon brukade ofta sätta sig på grenarna i buskar eller träd och sjunga. Ibland brukade hon få "flyga", vi satte henne på en stol i min kompis säng och hon fick hoppa ner i sängen, då brukade hon glidflyga några centimeter och det tyckte hon säkert var jättekul.

Hon var verkligen älskad och hon var super social och brukade sitta och slicka på våra öron när hon satt på våra axlar.

Hon visade aldrig några tecken på att ha ont eller må dåligt och hon blev ungefär 13 år gammal.

(Hittade bara den här bilden…)

Vad tycker ni om detta? Tycker ni att det är fel att hon fick leva ett liv helt utan att kunna flyga och dessutom halvblind och flintis, eller tycker ni att det var bra att hon fick fortsätta att leva med tanke på att hon hade det bra ändå?

Jag är bara nyfiken! Motivera gärna varför du tycker som du tycker!