hum, jag kan tyvärr inte mycket om just halsbandsparakiter men tror det gäller så för alla arter oavsett vilken art det än är, dom är alla individer vilket innebär att det tar längre tid för vissa och kortare tid för andra att få sina fåglar tama. Allt handlar om tålamod, att inte ge upp, att fortsätta jobba på det även om det skulle ta år att få fågelns/fåglarnas förtroende🙂

Halsbandsparakiter är helt fantastiska! Jag har hört många säga att dom är lite speciella på så vis att man ofta måste jobba med tamträningen ofta för att dom ska fortsätta vara tama och inte "gå tillbaka" till…. Att inte vara det. 

Det är visserligen inget jag själv har upplevt med mina egna halsbandsparakiter, men kanske något att tänka på ändå. Även om det är ett osant påstående tror jag det kan vara bra att lägga undan en stund varje dag till att träna både dig och fågeln! :) 

Något av det viktigaste just nu skulle jag påstå är att bygga tillit. Till att börja med skulle jag försöka vara väldigt tydlig och nästan lite förutsägbar när jag hanterar fågeln, och visa även att du förstår och respekterar vad han försöker förmedla. Det kan såklart vara skitsvårt, men jag kan ge dig ett exempel: 

Om du matar honom från din hand och känner att du vill försöka få honom att kliva upp på din andra hand, så ska du aldrig ta fram handen under/bakifrån som för att "lura" upp honom, och inte heller ta fram din hand snabbt ovan/framifrån. Försök istället att närma dig med handen väldigt, väldigt långsamt, och belöna när han sitter kvar. Om han ryggar tillbaka eller visar något tecken på osäkerhet eller nervositet, respektera det och dra tillbaka handen lite (eller ta bort den helt). Förhoppningsvis förstår han snart att "oj titta, om jag visar att jag inte tycker om den stora läskiga handen, så FÖRSVINNER den! what! den kanske inte ÄR så läskig ändå!" :) 

Jag har upplevt att vissa fåglar blir mycket självsäkrare när dom har förstått att jag ofta förstår lite av vad dom menar och att jag respekterar när dom tycker jag är läskig, och då tar det inte lång tid innan allt annat går framåt också. …Men vissa fåglar tar lite mer tid på sig och vet ändå inte riktigt om jag är något att lita på, och då är det bara att gilla läget, kanske ta ett steg tillbaka i träningen och fortsätta jobba på det. 

En annan sak, bara som en liten sidenote, är att många fåglar är mycket självsäkrare tillsammans med en kompis. Jag har två halsbandsparakiter, som hade känt varandra ca en månad när dom flyttade hit. Den ena hade vart tam i över tio år, den andra hade knappt hanterats mer av människor än att bli fångad och flyttad till en annan bur lite då och då, ungefär. 

Jag behövde knappt jobba med den yngre (Meg) alls, hon blev nämligen tam helt på eget initiativ. Hon såg sin bästis och förebild Nicko sitta och pussas med mig och tänkte väl att "meh sådär kan jag också göra!". Visst belönade jag med lite hasselnöt och när hon vågade sig fram, men det mesta gjorde hon själv med lite hjälp av Nicko. Nu sitter hon på axeln och pussas och klättrar omkring på mina kläder och mitt hår, och kliver även upp på mitt finger så fort jag närmar mig med handen - något som inte ens storebrorsan Nicko gör (han blev enligt uppgifter lite misskött när han var liten, för nästan 16 år sen, och har vart rädd för fingrar sen dess). Det enda jag faktiskt aktivt har tränat henne till är att gå in i buren, haha. 😃

Om Meg hade vart ensamfågel hade det här nog aldrig funkat, jag tror hon hade vart hur nervös som helst och ganska svårtränad faktiskt. 

I vilket fall som helst, jag hade som sagt börjat med tilliten. När det sedan sitter som en smäck, eller iallafall nära nog, skulle jag gått vidare till klicker- och target-träning! Om du inte vet vad det innebär finns det en kort, enkel guide här (på engelska, men ändå): http://www.wikihow.com/Clicker-Train-a-Parakeet-to-Target 

Däremot skulle jag själv kanske ha börjat utan target, dvs bara klicka och ge nåt gott ett par gånger, tills fågeln kopplar att klick är något fantastiskt då det betyder godis! Jag brukar använda en ätpinne som target och solrosfrön eller små hasselnötsbitar som godis. 

Bli inte frustrerad om det går lite långsamt! Se det istället som en möjlighet att lära dig mer om honom. När man tam/tillitstränar en fågel lär man sig mycket om hans kroppsspråk med tanke på att man verkligen behöver använda det i träningen, och när man gör det under en längre tid har man fantastiska tillfällen att fördjupa sig ännu mer i det. Notera hur han reagerar när du gör olika saker, till exempel. Vilka ljud han gillar, kanske? Om han verkar lite extra intresserad av en speciell tröja, till och med… Alla små, små detaljer! Det kan nämligen vara ASBRA att bli expert på hans kroppspråk inför framtiden. Man kan nämligen råka lägga ner det där med kroppsspråk litegrann när man väl har en tam fågel framför sig, men har man redan innan gått och blivit en certified bird whisperer ungefär, så är det mycket lättare att både upptäcka och handskas med eventuella beteendeförändringar i framtiden! Den här första tam/tillits-träningen är så himla bra för att observera och lära sig kroppsspråk, tycker jag. :)

Jag vet förresten självklart inte vad du tycker är "riktigt tamt" men jag tänkte jag kunde nämna att dom allra flesta halsbandisar inte verkar vara särskilt förtjusta i att bli gosade med, utan brukar generellt föredra att umgås på andra vis. Typ pussas och sitta på axeln och "prata" oavbrutet, eller hitta på små lekar :P Nicko älskar att härma mina rörelser och blir superglad om jag härmar hans ljud (för det är alltid så det är här hemma, han pratar och jag härmar! who's the parrot now?!), och han dansar gärna till min musik. Speciellt om jag också gör det. <3 Däremot skulle han aldrig låta mig klia honom i nacken, så som mina morhuvade papegojor gärna kräver att jag gör. :)

Gud, det var verkligen inte meningen att det skulle bli såhär långt, och då vet jag inte ens om jag fick med allt jag ville få sagt - men jag hoppas definitivt du kan få ut något av det ändå! :) 

Har du någon bild på goingen, förresten? Halsbandsparakiter och andra arter i psittacula-släktet är sååååå fina!

Tack för svaren! Försöker att ha tålamod med honom/henne. Han är vara runt halvåret så förstår att det tar tid. Vill helst bara att han inte ska vara så rädd när man kommer nära. Men ibland e han nyfiken r man säger pickaboo eller tickltetickle. Hihi. Bild när han badade häromdagen i sin

Tack för svaren! Försöker att ha tålamod med honom/henne. Han är vara runt halvåret så förstår att det tar tid. Vill helst bara att han inte ska vara så rädd när man kommer nära. Men ibland e han nyfiken r man säger pickaboo eller tickltetickle. Hihi. Bild när han badade häromdagen i sin

underbar bild på honom, jätte fin är han och så roligt att se att han har en kompis🙂 kanske kompisen kan lära honom ett och annat också😉 om kompisen är tam vill säga då🙂

Han har ingen kompis just nu, det är han på båda bilderna haha. Har hört att de e lättare att få dem tama om de e ensamma men börjar tänka om eftersom de tar ganska lång tid, och jag vill inte att han är ensam! Ingen här som vet ngn som har en kanske redan tam eller överhuvudtaget en kompis till min ?

Kan för övrigt berätta att han är tamare med ena hunden än mig! Haha de pussas gärna å ylar åt varandra!

Haha, det kanske nästan kan vara så att han känner att hunden förstår hans kroppsspråk bäst. Vi människor generellt är ju rätt dåliga på sånt, då vi hellre.. Pratar. Haha.

Tycker det är asbra att du funderar på att skaffa en kompis till honom! Halsbandsparakiter är ju inte jättevanliga i sverige av någon anledning, så jag tror det kan bli lite svårt att få tag i en tam faktiskt. Mitt tips är dock att hålla koll på blocket och omplaceringsgrupper på till exempel facebook och så, jag har sett nån enstaka halsbandis för omplacering då och då. Annars vet jag att det finns åtminstone en uppfödare i Malmö, där en av mina föddes upp häromåret. Dock i voljär.

http://www.mina-djur.se/24445424 Här verkar det finnas en ganska ung till salu just nu, men verkar också vara voljäruppfödd. :)

Har du förresten testat att släppa ut honom från buren och bara.. Sitta? Sitt still, förslagsvis vid datorn eller framför nån film, i ett inte allt för stort rum, och vänta på att han vågar sig fram till dig. Ha kanske nåt gott synligt i närheten av dig. Eller ät nåt nyttigt själv, vetja! Första gången Meg vågade sätta sig på min arm frivilligt åt jag äpple och hon ville också smaka ;) 

Om han kommer och sätter sig på/nära dig så belönar du bara om du vet att han alltid accepterar mat från handen, försök undvik sånt som gör att han blir rädd. Annars fortsätter du bara sitta där utan att röra dig så värst mycket. 

Det här kan också lära honom att du inte är läskig för du gör inte oväntade läskiga saker, så det är helt säkert att sitta på/nära dig. :)

Låt honom för övrigt gå in i buren själv sen. Ge honom inte alldeles för mycket gott ute, så går han nog in när han blir sugen på mat. Därför kan det vara bra att testa när man har ett par timmar över, haha. 

Galet söt, förresten! Är han DNA-testad hane? Honor kan vara lite tjuriga på varandra sådär brudar emellan, så om han INTE är DNA-testad skulle jag satsa på att skaffa en pojkkompis då jag har upplevt det som om två hanar ofta går bättre ihop än två honor. 

Om du däremot vet säkert att han är en hane skulle jag köra på hona :)

Ja jag märkte det när jag letade (pojkvännen hittade) honom o dalarna och fick åka upp och hämta. Helt klart värt! Har hållit utkik och ska fortsätta med det. Nej inget dna-test här tyvärr, inte känna att det spelat någon roll faktiskt! Men vad jag vet så har hanar ringen runt halsen? Som träder fram runt året. Och han har en svag ring än så länge! Att släppa ut honom känns lite läskigt, tänk om man inte får in honom? Haha En kompis gjorde så med sina dvärg gojor å de var i lägenheten i två månader innan de fick in dem i buren igen, haha! Han är lite osäker på handen fortfarande, men när han blir mer säker ska jag testa det!

Vissa hanar får inte sin ring förrän dom är två år och kanske till och med lite äldre. Honor och ungfåglar kan ha nästan som en skugga av en ring utan att det betyder något speciellt, när ringen börjar komma fram går det jättesnabbt och händer ett par fjädrar i taget under ruggningen, ofta märker man ett par svarta småfjädrar på "hakan" och någon rosa i nacken och innan man vet ordet av det så har han en fin full ring! :) Men det märker du som sagt inte på ett bra tag då han är så ung.

Jag har alltid tyckt att det är SÅ mycket lättare och bättre att träna utanför buren, faktiskt! Dels är det ju där man vill umgås med dom sen när dom väl är tama, så det känns som ett bra ställe att faktiskt ta tamträningen. Sen har jag även upplevt att det har gått gaaalet mycket lättare och smidigare. När jag tränar i buren så är det Alltid jag som tar intiativet, det är jag som närmar mig och det är jag som har valet att avsluta och gå ifrån. Det är jag som stoppar in min läskiga hand i fågelns bur, hans hem, och tycker att "men nu passar det utmärkt för MIG, så du kan väl ta och hoppa upp på min hand en stund?". 

Däremot, när man tränar (helst i ett stängt rum) utanför buren har fågeln chans att ta intiativet. Han kan välja när han ska komma till mig, han kan välja att flyga iväg om jag går för snabbt framåt, och han kan gå tillbaka in i buren när han känner sig färdig för dagen.

Fågeln blir direkt mycket mer bekväm när han har den friheten. Då samarbetar vi verkligen, det är inte jag som tränar honom utan vi som tränar varandra. :)

Jag tror inte du behöver oroa dig för att han inte ska gå tillbaka till buren, om du hanterar det på rätt sätt. Din kompis satte troligtvis ut mat- och vattenskålar utanför buren (jag menar, få fåglar överlever flera månader utan mat och vatten :P), så… Det fanns ju inte riktigt någon anledning till att gå in igen, eller hur? Dom hade frihet att flyga och leka, och dom hade mat. Varför skulle dom behöva gå in i buren då? Det fanns ju inget speciellt där inne som dom ville komma åt eller så. :P

Innan jag hade tränat mina halsbandisar till att gå in i buren (..och även när dom är på lite rebellhumör nu för tiden) gjorde jag så att när jag kände mig färdig, ville gå och lägga mig eller hitta på något annat om ett tag, så gick jag till buren, hällde upp mat (ljudligt! det ska märkas att "oj juste där inne finns det MAAAT!"), släckte alla lampor förutom en med ganska svagt ljus som jag riktade mot buren, så buren var den ljusaste platsen i rummet, och sen gick jag och satte mig på andra sidan rummet. Det tar sällan lång tid innan fåglarna hamnar i buren då, och så är det bara att gå lugnt fram och stänga burdörrarna. Inga problem alls! Se som sagt bara till att inte träna med allt för mycket gott, han är nog inte lika motiverad att klättra in i buren för att äta, om han.. Redan är mätt. :P 

När du släpper ut honom ur buren första gången kan du även då lämna burdörrarna öppna och låta honom komma ut på egen hand. …Även resten av gångerna. Jag låter nästan alltid mina fåglar komma ut själva.

Och jag tycker det är viktigt att fåglarna mina får komma ut ur buren varje dag för att sträcka på vingarna och röra sig & flyga lite! Även då dom var otama.

(Jag tror för övrigt inte han faktiskt behöver vara helt bekväm med dina händer för att du ska kunna börja träna utanför buren, utan jag tror snarare det kan hända att han BLIR bekvämare av att ha mer val och friheter i och med träningen utanför buren. 

Men självklart väntar du tills du SJÄLV är bekväm med att våga prova på det! :D)

Okej! Allt du skriver makes ju sence så att säga! haha ^^

Har tänkt att senast när vi flyttat ska han få komma ut mer. (Nyligen köpt och flyttar inom 2 månader) 

Tror jag överanalyserar för mycket, typ tänk om hundarna äter upp honom, att någon öppnar dörren å han flyger ut eller fönster osv. Vi har nämligen inga dörrar i denna lägenhet, endast öppningar eller vad man ska säga. 

Men ska försöka ta mig modet att släppa ut honom inom snar framtid!