Tänk så så härligt det vore om ens burfåglar kunde få göra det dom faktiskt var ämnade att göra nämligen att få flyga fritt och verkligen sträcka ut sina vingar ordentligt och kunna se världen från just sitt perspektiv på det vis som dom skapades för nämligen från himmelen.
Den möjligheten är mer verklig än man kan tro men inte helt enkel och det ligger mycket träning bakom det hela om man skall få sin fågel att kunna friflyga ute, det är alltså inte enbart att ta ut sin fågel och låta den flyga och tro att fågeln kommer att komma tillbaka.
Det är alltså ingen dans på rosor att friflyga då det finns många risker i det hela och man bör ta kontakt med dom som är duktiga på det hela vilket man gör genom att vända sig till fågelföreningarna runt om i vårat avlånga land.
Här kommer en artikel om just friflyga sina fåglar och vad man bör tänka på från en oerhört duktig kvinna i ämnet nämligen Virpi Hellmark som håller till på papegojforum på facebook.  

Vanligaste fågelarten som friflygs ute är aror som är stora och färgglada vilket är ett plus berättar Virpi då våra rovfåglar inte identifierar dom som mat. Tillika stora, färgglada och ordentligt högljudda. Som Virpi så klokt säger i en kommentar på facebook är: Sen måste man även se på flygstilen. Liknar den vår vilda faunas foderfåglars flygstil får man mångdubblera risken.
Ytterligare väl valda och kloka ord från Virpi när det kommer till vilka arter man kan friflyga är: Det går nog inte peka ut "lättast", men lämpligast art kanske är ett mer korrekt begrepp. Man måste nog känna sin fågel, kunna läsa om den är bekväm eller obekväm, nervös eller helt trygg, oavsett art.

Här är en bra artikel om friflygning också i papegojmagasinet med den duktiga och kunniga Inge norberg, sidorna 20,  21,  22, 23 och 24:

https://www.joomag.com/magazine/mag/0295641001388576353?feature=archive

1. **Varför friflygning och vad är det bra för??
**Av tradition vingklipper många sina fåglar, kanske ibland av praktiska skäl, det är stökigt när de flyger inomhus, och av rädsla för att fåglarna skall flyga bort. Vad man gör när man vingklipper, är att man tar ifrån fågeln dess flyktförmåga, och en väsentlig och huvudsaklig fysisk funktion för fågeln. Jag kan inte nog tydligt peka ut hur vedervärdig jag anser förfarandet vara. Grunden är, och skall vara, att fågeln är ett flygande djur. 

Vill man inte att husdjuren flyger bör man kanske titta på andra djur. Det är grunden, när man frågar mig. Sedan till friflygning, dit hoppet är långt från att anse att fåglar skall flyga. Flygning kan ske i tryggare miljöer, än utomhusmiljön. Det är enklare att svara på frågan varför jag vill friflyga, än att försöka svara på den frågan generellt.

Jag vill friflyga för att kunna ge min fågel den ultimata friheten, för att träning är en stor del av vardagen och jag råkar ha en lämplig individ att träna i detta. Det är nämligen så, att alla arter inte är lämpliga för friflygning från starten ens, fåglar som inte är särskilt färggranna, högljudda och stora löper en bra mycket större risk att bli bytesfåglar åt våra rovfåglar, än till exempel en blågul ara.

En jakos flygstil liknar mycket en duvas, t.ex. En del fåglar kommer från områden med mycket predatorer, varför de av naturen är mer vaksamma och neofoba, de fåglarna kan också vara lite marigare att träna för en säker friflygning. Innan man beslutar sig för att ha friflygning i sikte måste ett stort arbete vara gjort inför första flygningarna, och man måste ha försäkrat sig om att man har rätt fågel att starta med.

Alla sällskapsfåglar lämpar sig helt enkelt inte till detta, och alla fågelägare är inte heller så intensiva i sin träning att de får det att fungera på ett säkert sätt. Med en fågel i luften, och höken en bit därifrån, kan man inte testa om kommandona sitter. Det andra man måste ha klart för sig, är att man tar en risk. En stor risk. 

2. Hur skall papegojfolket gå tillväga för att till slut kunna friflyga sina fåglar??
Om man sitter med lämplig art, i lämplig ålder (unga fåglar är alltid lättare att starta med, än en äldre), och känner att man hanterar riskerna, så ger fri-flygningen en känsla som är svårbeskriven. Men, liksom med bergsklättring, många ser med förtjusning på bilderna men avstår själv från själva klättrande. Hade man inte tänkt avstå är det inkallningsträning och miljöträning som står på schemat, dagligen. I flera pass och i alla miljöer och väder (med selad fågel, självklart). 

Med fåglar måste man också ha klart för sig att det inte handlar om lydnad, utan om motivation att komma på en given signal. Alla 80-tals idéer från Brukshunds-klubbarna kring hierarkier och ledarskap skall vara avpolletterat, de idéerna kommer man inte en millimeter med när det kommer till fåglar. Här behöver man gå beteendekurser, och lära sig att läsa sin fågel, samt lära sig hur inlärning hos djur fungerar. 

Att stå hemma i köket och kalla in, det är en sak, men att gå ut, med 2000 stressorer som är nya för fågeln och tro att den kommer på en inkallning som övats in inomhus, är naivt och riskabelt. Av den anledningen går inte jag in på exakt hur man gör, friflygning är inte en sport som kan läras in genom att man läser en artikel i det. Chris Biro beskriver friflygningens grunder, förutsättningar och risker på ett mycket bra sätt i denna intervjuserie: 

http://www.featherme.com/index.php/tag/chris-biro/ 

**3. Annat som är viktigt i själva friflygningsaspekten??
**Intervjun handlar om friflygning, men jag vill gärna peka ut något annat, som jag ser vara viktigare. Inkallningsträning och miljöträning, vare sig en fågelägare hade tänkt släppa sin fågel en dag, eller inte. Sommartid översvämmas annonserna av fåglar som råkat flyga ut genom rutor och dörrar. De fåglarna som inte är vana vid utemiljön, hamnar i ett chocktillstånd och flyger långt.

De kan inte hantera väder, vindar och stressorer de möts av utanför hemmet. Väl ute är dessa fåglar enkla byten för allt från kråkfåglar till de lite större rov-fåglarna. Miljöträning sker genom att fågeln får vistas i utomhusmiljöerna så den är bekväm med vad som finns utanför dörren, och flygning i vind kan göras i flyghall, eller i sele med lite längre lina. Därför är friflygning inte ett alternativ när man misslyckats i sin selträning, inte ett lämpligt mål att sätta upp för precis alla fåglar och inte en utövning som passar alla fågelägare. 

Jag har själv släppt min andra fågel i mitt fågelägande, den första var en extremt människopräglad äldre albakakadua. Kakaduan var som en klisterlapp på människor och lärde sig snabbt var den bodde efter ett par somrar ute i utevoljär, hon flög i sele och miljötränades allt vad vi hann med.  Hon visade dessutom prov på hur hon handskades med t.ex. kråkfåglar vid ett par tillfällen, åren med henne i träden kring gården fanns inte ett skatbo kvar, som var aktivt.

Den fågel jag flyger nu är en blågul ara, där inkallnings- och miljöträningen påbörjades när hon var flygg. Jag vet vad jag riskerar, men jag njuter av att se henne i luften, och har bedömt, att hennes frihet är värt risken jag tar. Jag ser mig inte som en tränare, utan tar konstant och ständigt hjälp av beteendekonsult, eller av erfarna friflygare. Varje gång jag släpper henne, vilket i egentlig mening är varje dag, lär jag mig något, och ser var vår träning fortfarande brister. 

Jag är ingen tränare, men dessa punkter kan jag förmedla: 

– er relation, hur innerlig den än är, kommer INTE att få din fågel att flyga tillbaka till dig från en tall topp

– din fågel är mat för andra fåglar ute, var medveten om det– en låst (panikslagen) fågel kommer varken att se eller höra dig, prova INTE.

– vingklipp INTE. Vill du inte ha ett flygande husdjur, köp ett som inte flyger. 

Safe for you, and safe for your bird: Flyg säkert. Ofta är det vettigt med de större voljärerna, eller i sele. 

//Virpi Hellmark (bilderna är tagna av Jörgen Hellmark)